Phagofobi- en ovanlig diagnos

Det är här jag befinner mig nu. Jag har lärt mig alla knep i världen för att få i mig mat och det är inte lika mycket fokus på sväljningen. Den fungerar långt i från normalt, men jag behöver inte längre ha full kontroll på den alla dagar. Vissa dagar är fortfarande skit, men man kan säga att jag har lärt mig att leva med phagofobin.

Ett stort problem är att min magsäck är så van en minimal mängd mat att jag har svårt att äta normala portioner även om jag kan svälja bra. Jag äter fortfarande på assietter i stället för tallrikar och vad det gäller hunger så skulle jag utan problem kunna vara utan mat en hel dag utan att känna av det. En normal hunger har jag inte kännt sen det började, men den senaste tiden har jag känt av ett smärtsamt "hål i magen" ibland. Jag tror att det är en väldigt positiv reaktion från min kropp.

Oftast så brukar jag bara äta tills jag är tillräckligt "mätt" eftersom sväljningen brukar börja krångla i slutet av måltiden och sedan ta en godisbit för att fylla upp lite till. Men den senaste tiden har det hänt några gånger (även om jag fortfarande kan räkna dem på en hand) att jag har kunnat äta mig så mätt att jag inte orkat äta något gottigt efteråt. Det är en fantastisk känsla. För några månader sedan åt jag en halv riktig pizza. För mig som brukar dela en billyspizza i 4 delar och ha till frukost, lunch , mellanmål och middag så är det enormt.

Socialt så fungerar det ganska väl. De flesta tycker att jag har helknäppa matvanor, men jag tror jag har kommit undan. Å andra sidan skäms jag inte lika mycket för mitt problem längre. Det är som om jag har kommit till insikt om att det faktiskt är en riktig fobi och att jag inte behöver känna en sådan extrem skuld. Jag har även börjat våga äta ute igen. Förut så har jag skämts för mycket eftersom jag fått lämna tillbaka tallriken nästan orörd, men nu syns det iaf att jag grävt i den lite.

För ett par veckor sedan har jag för första gången kommit över 50 kg sträcket. Igår morse vägde jag t.ex. 50,2 kg. Det är också ett stort steg eftersom jag det senaste året pedlat mellan 47-49 kg men inte kunnat komma högre hur mycket jag än försökt.

Fysiskt så mår jag ganska bra och jag går på jympa minst en gång i veckan.

Tidsmässigt har det här varit det längsta stadiet hittils och det innefattar tiden då den största skräcken hade lagt sig, men då jag fortfarande hade stora problem med att få i mig mat.

Jag var inte längre livrädd och kallsvettig så fort jag fick en tallrik framför mig, men jag fick fortfarande inte till sväljningen. Det kunde vara väldigt olika från dag till dag. Ibland fick jag inte i mig något alls och ibland fick jag i mig mer, men aldrig normalt mycket. Jag spenderade inte lika mycket tid på att försöka tvinga mig att äta utan gick det inte så gick det inte. Ren vätska (inte tjockare än mjölk dock) kunde jag dricka ganska obehindrat från glas, men inte genom sugrör eller från flaska. När man använder ett sugrör så använder man en annan teknik och den hade jag helt tappat.

Jag hade även upptäckt att choklad och glass var väldigt lätt att få i mig. Det söta gör att det vattnas i munnen och det nästan smälter ner. Jag fick således i mig mer "mat", men väldigt närigsfattigt. Efter ett tag visade det sig att jag hade ett fastesocker på gränse till diabetes, vilket tvingade mig att ta bort all kolhydratrik föda. Även om jag vid denna tidpunkt fick i mig mer mat än i början så gjorde den nyttiga kosten att jag gick ner ännu mer i vikt.

Jag var väldigt ovillig att väga mig under den här perioden. Den lägsta vikt jag uppmätte var på en vårdcentral, med kläderna på och mitt på dagen. Då vägde jag 46 kg till 167 cm. Förmodligen vägde jag dock mycket mindre stundtals.

Jag lärde mig många knep för att få i mig mat och hittade vissa saker som var lättare att äta. I stället för att enbart försöka äta så mjuka och rinnande saker som möjligt så upptäckte jag att hårda, smuliga saker (t.ex. knäckebröd) retade sväljreflexen och gjorde det enklare att svälja.

Jag hade börjat plugga igen och det blev ganska svårt att dölja mitt problem socialt. De flesta märkte att jag åt jävligt sakta och jävligt lite, men jag tror ingen kunde tänka sig varför. Det fanns bara ett fåtal personer som kände till den egentliga orsaken och de fanns i min familj och den allra närmaste vännkretsen.

När allt började och innefattar de första månaderna. Jag kunde i princip inte äta något alls. Jag kanske fick i mig ett par dl soppa per dygn och efter timmslånga försök. Att svälja normalt var helt uteslutet. Jag hade även vissa problem att svälja ren vätska. Min tacktik var att försöka flytta maten så lågt bak i munnen för att smyga ner den. Det eviga tuggandet med minimal mängd mat längst bak i munnen gjorde att svälj- och kräkreflexerna blev väldigt avtrubbade. Varje gång jag skulle försöka äta var jag livrädd och mina händer var alldeles kallsvettiga.

Jag kommer inte ihåg att jag kände någon direkt hunger - rädslan hade nog slagit ut den. Däremot kände jag mig väldigt svag och svimmfärdig. Dessutom var jag livrädd för att jag skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst och funderade mycket på hur länge kroppen skulle klara sig utan mat. Jag bafann mig också ständigt på gräsen till vätskebrist eftersom jag bara fick i mig ett minimum av vätska.

Jag vägde 56 kg till mina 167 cm när det började. Förmodligen gick jag ner i vikt ganska snabbt, men jag vågade inte väga mig då.

Livet har fungerat väldigt olika under olika stadiera i sjukdomen. Därför kommer jag dela in dem i 1, 2 och 3 när jag skriver om dem. Jag kommer att börja med att skriva en liten översikt om de olika stadierna.

Jag har haft en del psykiska problem genom livet (t.ex. ågest, ocd, fobier och självskadebeteende). Oftast har det dock rört sig om lätta varianter och jag har alltid lyckats bibehålla ett ganska välfungerade liv med familj, vänner, partners, studier och arbete. De flesta svårigheter har jag lyckats jobba mig ur helt på egen hand, tillslut. Jag har även varit s.k. "utbränd" och hade under den tiden ganska svåra fysiska och psykiska stressrelaterade problem. I övrigt är jag en ganska stabil, glad och social person. Ingen man skulle tro har phagofobi. Men å andra sidan, vem skulle man tro var rädd för att svälja?

Jag var 22 år, studerade på uiversitetet och bodde tillsammans med mina 1,5 åriga barn och deras pappa. Vid den här tidpunkten hade jag just börjat må bättre efter att jag blivit utbränd och kraschat rejält med panikångestattacker och en rad fysiska och psykiska symptom som följd. Jag mådde ganska bra helt enkelt och var lättad över att stressproblematiken började att reda upp sig. Det var vår och det började med en ganska hastig och lustig tanke - tänk om man inte skulle våga svälja? Vad hemskt. Den där tanken återkom då och då, men jag försökte att inte lägga märke till den. Hade ännu inga problem med att själv svälja, men började väl bli mer och mer medveten om sväljningsprocessen. Någon gång under den här tiden satte jag även kebabpizza i halsen. Det var otäckt, men inte heller det utlöste någon omedelbar räddsla för att svälja.

Tillslut kom den där dagen. Jag satt i soffan där hemma och skulle snart gå och hämta barnen på dagis. Det var en ganska stressig tid och jag hade känt att flera av mina stressymptom kommit tillbaka. Hur som helst så hade jag bakat bullar dagen innan och skulle äta en innan jag gick. Först gick det bra, men efter en stund - pang - så gick det inte mer. Jag kom inte ihåg - hur fan gör man för att svälja? Jag försökte allt med den där jävla bullen. Allt från att försöka tvinga ner den till att ta det sådär jätteförsiktigt. Den gick inte ner.

Det finns ganska ont om information på nätet och i brist på det så kommer jag mest att vara inriktad på att skriva om phagofobi utifrån mina egna erfareheter.

Jag är en tjej som blir 25 år i höst (snart närmare 50 år än 0 alltså:-O). Jag är akademiker med en utbilding inom det sociala. För närvarande utan fast tjänst, men har 3 timvikariat. Jag har även tvillingdöttrar som bor hos mig varannan vecka. Jag har haft phagofobi i 2 år och är självdiagnostiserad eftersom jag gav upp min kontakt med vården efter flera resultatlösa månader. Det enda jag fick höra var att det "nog skulle gå över av sig själv". Jag tror inte att någon av de läkare jag träffade hade hört talas om phagofobi och det tog ytterligare några månader innan jag själv lyckades googla rätt på det. Att jag har phagofobi är det dock inge tvekan om, även om det inte finns på papper.

Men snart kommer förhoppningsvis de första inläggen.