Stadie 2
Tidsmässigt har det här varit det längsta stadiet hittils och det innefattar tiden då den största skräcken hade lagt sig, men då jag fortfarande hade stora problem med att få i mig mat.
Jag var inte längre livrädd och kallsvettig så fort jag fick en tallrik framför mig, men jag fick fortfarande inte till sväljningen. Det kunde vara väldigt olika från dag till dag. Ibland fick jag inte i mig något alls och ibland fick jag i mig mer, men aldrig normalt mycket. Jag spenderade inte lika mycket tid på att försöka tvinga mig att äta utan gick det inte så gick det inte. Ren vätska (inte tjockare än mjölk dock) kunde jag dricka ganska obehindrat från glas, men inte genom sugrör eller från flaska. När man använder ett sugrör så använder man en annan teknik och den hade jag helt tappat.
Jag hade även upptäckt att choklad och glass var väldigt lätt att få i mig. Det söta gör att det vattnas i munnen och det nästan smälter ner. Jag fick således i mig mer "mat", men väldigt närigsfattigt. Efter ett tag visade det sig att jag hade ett fastesocker på gränse till diabetes, vilket tvingade mig att ta bort all kolhydratrik föda. Även om jag vid denna tidpunkt fick i mig mer mat än i början så gjorde den nyttiga kosten att jag gick ner ännu mer i vikt.
Jag var väldigt ovillig att väga mig under den här perioden. Den lägsta vikt jag uppmätte var på en vårdcentral, med kläderna på och mitt på dagen. Då vägde jag 46 kg till 167 cm. Förmodligen vägde jag dock mycket mindre stundtals.
Jag lärde mig många knep för att få i mig mat och hittade vissa saker som var lättare att äta. I stället för att enbart försöka äta så mjuka och rinnande saker som möjligt så upptäckte jag att hårda, smuliga saker (t.ex. knäckebröd) retade sväljreflexen och gjorde det enklare att svälja.
Jag hade börjat plugga igen och det blev ganska svårt att dölja mitt problem socialt. De flesta märkte att jag åt jävligt sakta och jävligt lite, men jag tror ingen kunde tänka sig varför. Det fanns bara ett fåtal personer som kände till den egentliga orsaken och de fanns i min familj och den allra närmaste vännkretsen.
Jag var inte längre livrädd och kallsvettig så fort jag fick en tallrik framför mig, men jag fick fortfarande inte till sväljningen. Det kunde vara väldigt olika från dag till dag. Ibland fick jag inte i mig något alls och ibland fick jag i mig mer, men aldrig normalt mycket. Jag spenderade inte lika mycket tid på att försöka tvinga mig att äta utan gick det inte så gick det inte. Ren vätska (inte tjockare än mjölk dock) kunde jag dricka ganska obehindrat från glas, men inte genom sugrör eller från flaska. När man använder ett sugrör så använder man en annan teknik och den hade jag helt tappat.
Jag hade även upptäckt att choklad och glass var väldigt lätt att få i mig. Det söta gör att det vattnas i munnen och det nästan smälter ner. Jag fick således i mig mer "mat", men väldigt närigsfattigt. Efter ett tag visade det sig att jag hade ett fastesocker på gränse till diabetes, vilket tvingade mig att ta bort all kolhydratrik föda. Även om jag vid denna tidpunkt fick i mig mer mat än i början så gjorde den nyttiga kosten att jag gick ner ännu mer i vikt.
Jag var väldigt ovillig att väga mig under den här perioden. Den lägsta vikt jag uppmätte var på en vårdcentral, med kläderna på och mitt på dagen. Då vägde jag 46 kg till 167 cm. Förmodligen vägde jag dock mycket mindre stundtals.
Jag lärde mig många knep för att få i mig mat och hittade vissa saker som var lättare att äta. I stället för att enbart försöka äta så mjuka och rinnande saker som möjligt så upptäckte jag att hårda, smuliga saker (t.ex. knäckebröd) retade sväljreflexen och gjorde det enklare att svälja.
Jag hade börjat plugga igen och det blev ganska svårt att dölja mitt problem socialt. De flesta märkte att jag åt jävligt sakta och jävligt lite, men jag tror ingen kunde tänka sig varför. Det fanns bara ett fåtal personer som kände till den egentliga orsaken och de fanns i min familj och den allra närmaste vännkretsen.
Kommentarer
Trackback
