Stadie 3
Det är här jag befinner mig nu. Jag har lärt mig alla knep i världen för att få i mig mat och det är inte lika mycket fokus på sväljningen. Den fungerar långt i från normalt, men jag behöver inte längre ha full kontroll på den alla dagar. Vissa dagar är fortfarande skit, men man kan säga att jag har lärt mig att leva med phagofobin.
Ett stort problem är att min magsäck är så van en minimal mängd mat att jag har svårt att äta normala portioner även om jag kan svälja bra. Jag äter fortfarande på assietter i stället för tallrikar och vad det gäller hunger så skulle jag utan problem kunna vara utan mat en hel dag utan att känna av det. En normal hunger har jag inte kännt sen det började, men den senaste tiden har jag känt av ett smärtsamt "hål i magen" ibland. Jag tror att det är en väldigt positiv reaktion från min kropp.
Oftast så brukar jag bara äta tills jag är tillräckligt "mätt" eftersom sväljningen brukar börja krångla i slutet av måltiden och sedan ta en godisbit för att fylla upp lite till. Men den senaste tiden har det hänt några gånger (även om jag fortfarande kan räkna dem på en hand) att jag har kunnat äta mig så mätt att jag inte orkat äta något gottigt efteråt. Det är en fantastisk känsla. För några månader sedan åt jag en halv riktig pizza. För mig som brukar dela en billyspizza i 4 delar och ha till frukost, lunch , mellanmål och middag så är det enormt.
Socialt så fungerar det ganska väl. De flesta tycker att jag har helknäppa matvanor, men jag tror jag har kommit undan. Å andra sidan skäms jag inte lika mycket för mitt problem längre. Det är som om jag har kommit till insikt om att det faktiskt är en riktig fobi och att jag inte behöver känna en sådan extrem skuld. Jag har även börjat våga äta ute igen. Förut så har jag skämts för mycket eftersom jag fått lämna tillbaka tallriken nästan orörd, men nu syns det iaf att jag grävt i den lite.
För ett par veckor sedan har jag för första gången kommit över 50 kg sträcket. Igår morse vägde jag t.ex. 50,2 kg. Det är också ett stort steg eftersom jag det senaste året pedlat mellan 47-49 kg men inte kunnat komma högre hur mycket jag än försökt.
Fysiskt så mår jag ganska bra och jag går på jympa minst en gång i veckan.
Ett stort problem är att min magsäck är så van en minimal mängd mat att jag har svårt att äta normala portioner även om jag kan svälja bra. Jag äter fortfarande på assietter i stället för tallrikar och vad det gäller hunger så skulle jag utan problem kunna vara utan mat en hel dag utan att känna av det. En normal hunger har jag inte kännt sen det började, men den senaste tiden har jag känt av ett smärtsamt "hål i magen" ibland. Jag tror att det är en väldigt positiv reaktion från min kropp.
Oftast så brukar jag bara äta tills jag är tillräckligt "mätt" eftersom sväljningen brukar börja krångla i slutet av måltiden och sedan ta en godisbit för att fylla upp lite till. Men den senaste tiden har det hänt några gånger (även om jag fortfarande kan räkna dem på en hand) att jag har kunnat äta mig så mätt att jag inte orkat äta något gottigt efteråt. Det är en fantastisk känsla. För några månader sedan åt jag en halv riktig pizza. För mig som brukar dela en billyspizza i 4 delar och ha till frukost, lunch , mellanmål och middag så är det enormt.
Socialt så fungerar det ganska väl. De flesta tycker att jag har helknäppa matvanor, men jag tror jag har kommit undan. Å andra sidan skäms jag inte lika mycket för mitt problem längre. Det är som om jag har kommit till insikt om att det faktiskt är en riktig fobi och att jag inte behöver känna en sådan extrem skuld. Jag har även börjat våga äta ute igen. Förut så har jag skämts för mycket eftersom jag fått lämna tillbaka tallriken nästan orörd, men nu syns det iaf att jag grävt i den lite.
För ett par veckor sedan har jag för första gången kommit över 50 kg sträcket. Igår morse vägde jag t.ex. 50,2 kg. Det är också ett stort steg eftersom jag det senaste året pedlat mellan 47-49 kg men inte kunnat komma högre hur mycket jag än försökt.
Fysiskt så mår jag ganska bra och jag går på jympa minst en gång i veckan.
Kommentarer
Postat av: Sarah
Hej!
Ville bara säga att jag blev glad när jag fann din blogg..vet inte om du fortfarande är aktiv här men jag provar att skriva ändå. Lider själv av samma fobi sedan aug förra året...mår riktigt kass men kämpar på! Känner igen mig i ALLT du skriver...det kom smyyygandes på mig också med först tankar då och då..sen slog det till ordentligt på min semester..har fått mycket bra hjälp av min läkare och psykolog hittils, läkaren e som tur e mkt insatt i just denna fobi vilket kanske är ovanligt. Hoppas du mår bättre och bättre, kämpa på! /S
Trackback
