phagofobi

Jag har haft en del psykiska problem genom livet (t.ex. ågest, ocd, fobier och självskadebeteende). Oftast har det dock rört sig om lätta varianter och jag har alltid lyckats bibehålla ett ganska välfungerade liv med familj, vänner, partners, studier och arbete. De flesta svårigheter har jag lyckats jobba mig ur helt på egen hand, tillslut. Jag har även varit s.k. "utbränd" och hade under den tiden ganska svåra fysiska och psykiska stressrelaterade problem. I övrigt är jag en ganska stabil, glad och social person. Ingen man skulle tro har phagofobi. Men å andra sidan, vem skulle man tro var rädd för att svälja?

Jag var 22 år, studerade på uiversitetet och bodde tillsammans med mina 1,5 åriga barn och deras pappa. Vid den här tidpunkten hade jag just börjat må bättre efter att jag blivit utbränd och kraschat rejält med panikångestattacker och en rad fysiska och psykiska symptom som följd. Jag mådde ganska bra helt enkelt och var lättad över att stressproblematiken började att reda upp sig. Det var vår och det började med en ganska hastig och lustig tanke - tänk om man inte skulle våga svälja? Vad hemskt. Den där tanken återkom då och då, men jag försökte att inte lägga märke till den. Hade ännu inga problem med att själv svälja, men började väl bli mer och mer medveten om sväljningsprocessen. Någon gång under den här tiden satte jag även kebabpizza i halsen. Det var otäckt, men inte heller det utlöste någon omedelbar räddsla för att svälja.

Tillslut kom den där dagen. Jag satt i soffan där hemma och skulle snart gå och hämta barnen på dagis. Det var en ganska stressig tid och jag hade känt att flera av mina stressymptom kommit tillbaka. Hur som helst så hade jag bakat bullar dagen innan och skulle äta en innan jag gick. Först gick det bra, men efter en stund - pang - så gick det inte mer. Jag kom inte ihåg - hur fan gör man för att svälja? Jag försökte allt med den där jävla bullen. Allt från att försöka tvinga ner den till att ta det sådär jätteförsiktigt. Den gick inte ner.

Det finns ganska ont om information på nätet och i brist på det så kommer jag mest att vara inriktad på att skriva om phagofobi utifrån mina egna erfareheter.

Jag är en tjej som blir 25 år i höst (snart närmare 50 år än 0 alltså:-O). Jag är akademiker med en utbilding inom det sociala. För närvarande utan fast tjänst, men har 3 timvikariat. Jag har även tvillingdöttrar som bor hos mig varannan vecka. Jag har haft phagofobi i 2 år och är självdiagnostiserad eftersom jag gav upp min kontakt med vården efter flera resultatlösa månader. Det enda jag fick höra var att det "nog skulle gå över av sig själv". Jag tror inte att någon av de läkare jag träffade hade hört talas om phagofobi och det tog ytterligare några månader innan jag själv lyckades googla rätt på det. Att jag har phagofobi är det dock inge tvekan om, även om det inte finns på papper.

Men snart kommer förhoppningsvis de första inläggen.