Stadie 3
Det är här jag befinner mig nu. Jag har lärt mig alla knep i världen för att få i mig mat och det är inte lika mycket fokus på sväljningen. Den fungerar långt i från normalt, men jag behöver inte längre ha full kontroll på den alla dagar. Vissa dagar är fortfarande skit, men man kan säga att jag har lärt mig att leva med phagofobin.
Ett stort problem är att min magsäck är så van en minimal mängd mat att jag har svårt att äta normala portioner även om jag kan svälja bra. Jag äter fortfarande på assietter i stället för tallrikar och vad det gäller hunger så skulle jag utan problem kunna vara utan mat en hel dag utan att känna av det. En normal hunger har jag inte kännt sen det började, men den senaste tiden har jag känt av ett smärtsamt "hål i magen" ibland. Jag tror att det är en väldigt positiv reaktion från min kropp.
Oftast så brukar jag bara äta tills jag är tillräckligt "mätt" eftersom sväljningen brukar börja krångla i slutet av måltiden och sedan ta en godisbit för att fylla upp lite till. Men den senaste tiden har det hänt några gånger (även om jag fortfarande kan räkna dem på en hand) att jag har kunnat äta mig så mätt att jag inte orkat äta något gottigt efteråt. Det är en fantastisk känsla. För några månader sedan åt jag en halv riktig pizza. För mig som brukar dela en billyspizza i 4 delar och ha till frukost, lunch , mellanmål och middag så är det enormt.
Socialt så fungerar det ganska väl. De flesta tycker att jag har helknäppa matvanor, men jag tror jag har kommit undan. Å andra sidan skäms jag inte lika mycket för mitt problem längre. Det är som om jag har kommit till insikt om att det faktiskt är en riktig fobi och att jag inte behöver känna en sådan extrem skuld. Jag har även börjat våga äta ute igen. Förut så har jag skämts för mycket eftersom jag fått lämna tillbaka tallriken nästan orörd, men nu syns det iaf att jag grävt i den lite.
För ett par veckor sedan har jag för första gången kommit över 50 kg sträcket. Igår morse vägde jag t.ex. 50,2 kg. Det är också ett stort steg eftersom jag det senaste året pedlat mellan 47-49 kg men inte kunnat komma högre hur mycket jag än försökt.
Fysiskt så mår jag ganska bra och jag går på jympa minst en gång i veckan.
Ett stort problem är att min magsäck är så van en minimal mängd mat att jag har svårt att äta normala portioner även om jag kan svälja bra. Jag äter fortfarande på assietter i stället för tallrikar och vad det gäller hunger så skulle jag utan problem kunna vara utan mat en hel dag utan att känna av det. En normal hunger har jag inte kännt sen det började, men den senaste tiden har jag känt av ett smärtsamt "hål i magen" ibland. Jag tror att det är en väldigt positiv reaktion från min kropp.
Oftast så brukar jag bara äta tills jag är tillräckligt "mätt" eftersom sväljningen brukar börja krångla i slutet av måltiden och sedan ta en godisbit för att fylla upp lite till. Men den senaste tiden har det hänt några gånger (även om jag fortfarande kan räkna dem på en hand) att jag har kunnat äta mig så mätt att jag inte orkat äta något gottigt efteråt. Det är en fantastisk känsla. För några månader sedan åt jag en halv riktig pizza. För mig som brukar dela en billyspizza i 4 delar och ha till frukost, lunch , mellanmål och middag så är det enormt.
Socialt så fungerar det ganska väl. De flesta tycker att jag har helknäppa matvanor, men jag tror jag har kommit undan. Å andra sidan skäms jag inte lika mycket för mitt problem längre. Det är som om jag har kommit till insikt om att det faktiskt är en riktig fobi och att jag inte behöver känna en sådan extrem skuld. Jag har även börjat våga äta ute igen. Förut så har jag skämts för mycket eftersom jag fått lämna tillbaka tallriken nästan orörd, men nu syns det iaf att jag grävt i den lite.
För ett par veckor sedan har jag för första gången kommit över 50 kg sträcket. Igår morse vägde jag t.ex. 50,2 kg. Det är också ett stort steg eftersom jag det senaste året pedlat mellan 47-49 kg men inte kunnat komma högre hur mycket jag än försökt.
Fysiskt så mår jag ganska bra och jag går på jympa minst en gång i veckan.
Stadie 2
Tidsmässigt har det här varit det längsta stadiet hittils och det innefattar tiden då den största skräcken hade lagt sig, men då jag fortfarande hade stora problem med att få i mig mat.
Jag var inte längre livrädd och kallsvettig så fort jag fick en tallrik framför mig, men jag fick fortfarande inte till sväljningen. Det kunde vara väldigt olika från dag till dag. Ibland fick jag inte i mig något alls och ibland fick jag i mig mer, men aldrig normalt mycket. Jag spenderade inte lika mycket tid på att försöka tvinga mig att äta utan gick det inte så gick det inte. Ren vätska (inte tjockare än mjölk dock) kunde jag dricka ganska obehindrat från glas, men inte genom sugrör eller från flaska. När man använder ett sugrör så använder man en annan teknik och den hade jag helt tappat.
Jag hade även upptäckt att choklad och glass var väldigt lätt att få i mig. Det söta gör att det vattnas i munnen och det nästan smälter ner. Jag fick således i mig mer "mat", men väldigt närigsfattigt. Efter ett tag visade det sig att jag hade ett fastesocker på gränse till diabetes, vilket tvingade mig att ta bort all kolhydratrik föda. Även om jag vid denna tidpunkt fick i mig mer mat än i början så gjorde den nyttiga kosten att jag gick ner ännu mer i vikt.
Jag var väldigt ovillig att väga mig under den här perioden. Den lägsta vikt jag uppmätte var på en vårdcentral, med kläderna på och mitt på dagen. Då vägde jag 46 kg till 167 cm. Förmodligen vägde jag dock mycket mindre stundtals.
Jag lärde mig många knep för att få i mig mat och hittade vissa saker som var lättare att äta. I stället för att enbart försöka äta så mjuka och rinnande saker som möjligt så upptäckte jag att hårda, smuliga saker (t.ex. knäckebröd) retade sväljreflexen och gjorde det enklare att svälja.
Jag hade börjat plugga igen och det blev ganska svårt att dölja mitt problem socialt. De flesta märkte att jag åt jävligt sakta och jävligt lite, men jag tror ingen kunde tänka sig varför. Det fanns bara ett fåtal personer som kände till den egentliga orsaken och de fanns i min familj och den allra närmaste vännkretsen.
Jag var inte längre livrädd och kallsvettig så fort jag fick en tallrik framför mig, men jag fick fortfarande inte till sväljningen. Det kunde vara väldigt olika från dag till dag. Ibland fick jag inte i mig något alls och ibland fick jag i mig mer, men aldrig normalt mycket. Jag spenderade inte lika mycket tid på att försöka tvinga mig att äta utan gick det inte så gick det inte. Ren vätska (inte tjockare än mjölk dock) kunde jag dricka ganska obehindrat från glas, men inte genom sugrör eller från flaska. När man använder ett sugrör så använder man en annan teknik och den hade jag helt tappat.
Jag hade även upptäckt att choklad och glass var väldigt lätt att få i mig. Det söta gör att det vattnas i munnen och det nästan smälter ner. Jag fick således i mig mer "mat", men väldigt närigsfattigt. Efter ett tag visade det sig att jag hade ett fastesocker på gränse till diabetes, vilket tvingade mig att ta bort all kolhydratrik föda. Även om jag vid denna tidpunkt fick i mig mer mat än i början så gjorde den nyttiga kosten att jag gick ner ännu mer i vikt.
Jag var väldigt ovillig att väga mig under den här perioden. Den lägsta vikt jag uppmätte var på en vårdcentral, med kläderna på och mitt på dagen. Då vägde jag 46 kg till 167 cm. Förmodligen vägde jag dock mycket mindre stundtals.
Jag lärde mig många knep för att få i mig mat och hittade vissa saker som var lättare att äta. I stället för att enbart försöka äta så mjuka och rinnande saker som möjligt så upptäckte jag att hårda, smuliga saker (t.ex. knäckebröd) retade sväljreflexen och gjorde det enklare att svälja.
Jag hade börjat plugga igen och det blev ganska svårt att dölja mitt problem socialt. De flesta märkte att jag åt jävligt sakta och jävligt lite, men jag tror ingen kunde tänka sig varför. Det fanns bara ett fåtal personer som kände till den egentliga orsaken och de fanns i min familj och den allra närmaste vännkretsen.
Stadie 1
När allt började och innefattar de första månaderna. Jag kunde i princip inte äta något alls. Jag kanske fick i mig ett par dl soppa per dygn och efter timmslånga försök. Att svälja normalt var helt uteslutet. Jag hade även vissa problem att svälja ren vätska. Min tacktik var att försöka flytta maten så lågt bak i munnen för att smyga ner den. Det eviga tuggandet med minimal mängd mat längst bak i munnen gjorde att svälj- och kräkreflexerna blev väldigt avtrubbade. Varje gång jag skulle försöka äta var jag livrädd och mina händer var alldeles kallsvettiga.
Jag kommer inte ihåg att jag kände någon direkt hunger - rädslan hade nog slagit ut den. Däremot kände jag mig väldigt svag och svimmfärdig. Dessutom var jag livrädd för att jag skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst och funderade mycket på hur länge kroppen skulle klara sig utan mat. Jag bafann mig också ständigt på gräsen till vätskebrist eftersom jag bara fick i mig ett minimum av vätska.
Jag vägde 56 kg till mina 167 cm när det började. Förmodligen gick jag ner i vikt ganska snabbt, men jag vågade inte väga mig då.
Jag kommer inte ihåg att jag kände någon direkt hunger - rädslan hade nog slagit ut den. Däremot kände jag mig väldigt svag och svimmfärdig. Dessutom var jag livrädd för att jag skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst och funderade mycket på hur länge kroppen skulle klara sig utan mat. Jag bafann mig också ständigt på gräsen till vätskebrist eftersom jag bara fick i mig ett minimum av vätska.
Jag vägde 56 kg till mina 167 cm när det började. Förmodligen gick jag ner i vikt ganska snabbt, men jag vågade inte väga mig då.
Stadie 1, 2 och 3.
Livet har fungerat väldigt olika under olika stadiera i sjukdomen. Därför kommer jag dela in dem i 1, 2 och 3 när jag skriver om dem. Jag kommer att börja med att skriva en liten översikt om de olika stadierna.
